Sassen har nu bott drygt två veckor i sitt nya stall. Inte lätt att flytta till ett nytt ställe när man har lite extra nerv som denna dam har men hon börjar landa nu. Det syns mest på att huvudet är lägre och blicken är lugnare. När jag rider i ridhuset är hon fortfarande lite spänd och rycker till för minsta ljud. Jag försöker dock stötta henne, vara lugn och visa att det inte finns några sabeltandade tigrar som smyger runt väggarna. Men jag tycker hon har gått framåt den senaste veckan och är mer kontaktbar. Dock var det inte så lyckat att rida när hästarna släpptes ut på gräset. Hästarna hade inte gått på gräset eftersom det regnat så bedrövligt, därför blev det extra tjoho och racergalopp. Hon höll på att få slaget och då tar jag inga risker utan kliver av och jobbar lite från marken. Här handlade det inte om att hon lekte passagetrav med extra hög svansföring, då sitter jag kvar, nu var det panik och hon höll på att ge sig iväg med mig. Har nog bara hänt en gång förut och det är extremt obehagligt. Jag är för gammal för att ramla av och slå mig
Bilden är gammal och det är innan ett träningspass för David. Smärt och fin. Så smal kommer hon nog aldrig bli igen. :)
Du är klok du. Det gäller att veta var gränsen går och att inse att man inte är odödlig. Jag vågar nog inte rida mer i livet efter min olycka för en massa år sedan. Men det är fortfarande roligt att titta på fina hästar och läsa om hästliv - som ditt till exempel. Ha en fin helg!
SvaraRaderaTack Katinka! Kan väl bara vara bra att tänka på sin säkerhet när man har med 600 kg kvickt djur att göra. Synd att inte fler tänker så. Även om man inte rider så är det ju mäktiga och väldigt vackra djur att titta på.
SvaraRaderaHoppas du får bästa fredagsmyset!