Harpyan tycker till!

Detta har inte ett skit med behåar, Helene, hästar eller nåt vettigt att göra. Det handlar om en debatt jag inte begriper, som känns omodern, solkig och ett stort jäkla missförstånd. Det handlar om debatten om dagis. Eller ska vi kalla det kriget?

Olika kommuner har olika inställning till hur många timmar ett barn får vara på dagis när man har en förälder som är föräldraledig med ett syskon. De flesta kommuner har valt 15 timmar. Vad man fått 15 timmar ifrån kan jag inte begripa, kanske kastade en av kommunerna pil om saken och övriga följde efter.

Nu har ett antal röster höjts om att dessa timmar borde vara fler. Och det är här någonstans som hela debatten spårar ur, för där jag läser ”valfrihet” så läser andra ”tvång”. Jag kan ha missförstått alltihop, jag ramlade som sagt in i skiten av misstag. Men det kanske är så att somliga vill att kommunerna ska höja antalet timmar till 35 (som i Botkyrka) och att det äldre syskonet/syskonen ska tvingas vara på förskola alla dessa timmar. Men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det handlar om att vi som förskolekonsumenter ska få välja hur många timmar på förskola som vi vill köpa till våra barn.

En nästan obscent stor mängd mammor (ja, de flesta är kvinnor) reagerar med att tydligen känna sig kränkta av detta. Att de på något sätt känner sig ifrågasatta som mammor. Att vi – om kommunen erbjuder 35 timmar i veckan – nedvärderas och på något sätt stämplas som sämre än förskolan. Men det stämmer ju inte om inte kommunen tvingar oss att ha våra barn på dagis 35 timmar.

Jag har själv en tvååring hemma. Han har sedan ett års ålder gått på förskola ca 35 timmar i veckan. Han trivs som fisken i vattnet. Jag lämnar på morgonen strax före nio, pappa hämtar strax efter fyra. Han brukar äta en banan när han kommer hem och sedan hjälper han pappa med vad nu pappa pysslar med, starta tvättmaskinen, hänga tvätt, byta däck, kratta löv, klippa gräs… Sedan kommer jag hem, vi äter middag tillsammans, leker, kollar på Bolibompa, läser böcker lägger pussel osv fram till åtta när det är läggdags. Under tiden brukar han berätta om allt som hänt under dagen. Ungefär så här tror jag att det ser ut hemma hos väldigt många. Om inte min son var harmonisk och lycklig skulle jag försöka ändra på något. Om min unge grät hjärtskärande när jag lämnar honom på förskolan så skulle jag gå ner i arbetstid och vara hemma med honom istället. Samma sak om han var som ett urlakat höstlöv när pappa hämtade honom, om han hade 0 energi kvar till att kratta, leka lägga pussel och allt det andra. Och jag tycker helt ärligt att jag är en bra mamma.

Men om han fick ett syskon skulle han bara få vara på förskolan 15 timmar i veckan. Då skulle jag inte känna mig lika bra längre. För då skulle jag ta ifrån honom något han älskar. Sina lärare, sina kompisar och alla de där stunderna när han alldeles bubblande berättar om allt han gör på dagis så att varken jag eller sambon hänger med i bubblet.

Hur kan man bli så kränkt av att bli erbjuden ett val? Varför upplever man valfriheten som ett kränkande intrång och ett ifrågasättande av vår kompetens som föräldrar? Kommer vi någonsin att komma till den punkten där vi bara kan klappa varandra på axeln och säga ”Vad härligt att 15 timmar funkar för er” eller ”Vad roligt att hen trivs så bra på dagis och att hen får vara där 35 timmar i veckan!”?

             Harpyan