Min plan var ju att Sassen skulle få sin vintervila när jag jobbade som en galning och under vår semestervecka. Det sket sig friskt då jag åkte på värsta förkylningen och hade gult gegg i lungorna. Typ direkt efter semestern. Orkade knappt köra och tömma skottkärran. I fredags så kom jag äntligen upp. "Skrittade" i 45 minuter. Inte kul kan jag tala om. Hon är så hysterisk i ridhuset och jag känner att jag har noll kontroll. Bara väntar på att hon ska flippa ur. Så i söndags red jag ut. Först skrittade jag i paddocken innan jag satt upp. Med tanke på hur överladdad hon var på fredagen så vågade jag inget annat. Hon har ju haft lite sadelgjordstvång om hon är spänd så jag är försiktig. Den paniken är inte att leka med. Vi skrittade iväg och hon gick lite tveksamt. Det är ju tryggt att vara bland vännerna på gården. Men iväg vi kom (som Yoda hade sagt).
På ett ställe bygger de ett nytt hus. Väääldigt läskigt men hon trampade vidare. Vi gick till en grusväg som är ganska fin att trava på och har en skön lite brantare backe. På ett ställe står det en gammal husvagn i skogen. Den var helt galet läskig. Här blev det stopp och in med backen. Jag lät henne vara och till slut stannade hon och glodde storögt på monstret. Rejält med beröm och stilla. Hon bestämmer sig på egen hand för att våga gå förbi. Duktig pålla! Efter ett tag får man vända och gå tillbaka. Då blir det bråttom. Det går att trava men det gäller att hålla i. Hemåt ska det taktas. Skritt är knappt tänkbart även om det hade gått snabbare... Otroligt tröttsamt men hon sköter sig ändå väldigt bra. Jag är ju inte den modigaste piloten men just nu föredrar jag vägarna framför ridhuset. Hoppas jag hinner få igång henne innan nästa köldknäpp. Då behöver jag nog klä in henne i en stor varm dunjacka för att hålla henne cool. Men hon gör mig glad. Vackra Sassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar