Jag har förmånen att få vara
bonusmamma åt två sköna tjejer, den ena 15 och den andra 18.
Femtonåringen går ut nian imorgon (onsdag) och den senaste veckan
har istället för stenhårda studier fyllts av fester och
långvandring med klassen. I fredags var det Spexdag. Då skulle alla
eleverna i nian klä ut sig och leka lekar.
Att vara bonusmamma till en femtonåring
är nog bara ett halvt snäpp lättare än att vara biologisk mamma
till en sådan. Särskilt när man försöker vara feminist och lära
tjejerna bra värderingar, att innehållet oftast är viktigare än
förpackningen. Och inte minst när många tjejer i den åldern
(äldre också för den delen) ser allt som en möjlighet att få
vara sexig. En utklädningsdag blir gärna bara ett tillfälle att få
vara sexig sjuksköterska, sexig sagoprinsessa eller sexig katt.
Därför blir man något så
grönjävligt stolt när flickebarnet istället kommer och säger att
hon vill klä ut sig till ett päron. Inte ens ett sexigt päron,
utan ett päron. Självklart säger man inte nej till att sy dräkten.
Man sätter sig i bilen och åker och köper grönt tyg, grön tråd,
kardborreband, stoppning, resårband och annat som kan behövas.
Sedan mäter man, ritar, mäter lite till, ritar igen. Och klipper
till, pressar lite, klipper igen, syr och så vidare. En gammal
handväska fick sätta livet till då fodret hade den perfekta bruna
färgen till kvisten som skulle sitta på mössan.
Övriga familjen skickades iväg till
IKEA en dag för att jag i lugn och ro skulle kunna sitta och svära
över slirvigt tyg och undertråd som tog slut mitt i en raksträcka.
Men dräkten blev klar.
I fredags morse klockan 06:15 stod jag
och stoppade upp päronrumpan med kuddar och smorde in hennes armar
med grön färg (som senare visade sig sitta som berget). Stolt som
en tupp skickade jag iväg ett päron till plugget. Och ännu
stoltare var jag när jag fick detta i ett mms igår kväll:
//Harpyan