En rolig mamma

Jag är en rolig mamma. Vill jag gärna tro. Som ett led i denna kampanj fick jag den oerhört briljanta idén att ta med mig sonen (18 månader) och bonusdotter (15 år) på kosläpp. Som en extra bonus fick jag även med mig mormor (67 år). Än så länge: Kul!

Dagen var gråmulen av karaktären ”rätt som det regnar kommer det en skur”, kombinerat med en bitande vind. Mormor och sonen stuvades in i bilen, dotter hämtades hos pojkvän och vi begav oss iväg. I regnet. Fortfarande: Kul!

Så begav vi oss mot gården där överlyckliga kossor skulle släppas ut på bete. Att hitta dit skulle ju inte vara några svårigheter. Tänkte jag, och körde omedelbart fel och fick vända ekipaget på en trång och väldigt lerig gårdsplan.

Vi körde vidare, kom rätt och hänvisades att parkera på åker. En lerig sådan. Stora lerkluttar skvätte upp och fastnade över hela bilen, somliga med tillhörande grästofsar. Lantligt och pittoreskt tänkte jag som den roliga mamman jag är.

I det stilla vårregnet lastade jag ur barnvagnen modell ultralätt paraplyvagn. Satte fast sonen och lade över regnskyddet och började rulla mot ladugården. Trodde jag, för den ultralätta paraplyvagnen med sina små hjul ville inte alls rulla framåt i leran. Lantligt och pittoreskt tänkte jag och ömsom föste, ömsom rullade vagnen in i ladugården.

”muuuuuu” hojtade sonen när han fick syn på kvigorna, och sprattlade så att den ultralätta paraplyvagnen nästan välte. ”Muu, muu” svarade hans roliga mamma och försökte hålla den ultralätta paraplyvagnen på rätt köl där vi kryssade fram mellan korumpor och andra besökare. Jag noterade att flera barn i sonens storlek lydigt gick runt med stadiga grepp om mammas eller pappas händer. När vi kom till kalvarnas kättar så tänkte jag prova på samma sak. Jag spände upp säkerhetsbältet på sonen i den ultralätta paraplyvagnen och hann knappt blinka innan han var på väg in bland kvigorna, utstötandes ivriga ”muuuuu, muuuu”.

En svettig jakt senare var sonen infångad och ner brottad i den ultralätta paraplyvagnen. De ivriga muuuu:na var nu ersatta med ilskna ylanden.

Med svetten rinnande mellan brösten begav vi oss nu mot visningen av den moderna lösdriftsdelen. En stolt och engagerad bonde berättade för oss om systemets förträfflighet. Åtminstone antar jag att det var det han pratade om då han hade svårt att överrösta sonens ilskna vrål. Klockan närmade sig nu elva och det var dags att släppa ut de glada kossorna, så vi föste/bar den ultralätta paraplyvagnen med den inte fullt så lätta sonen i till det markerade området där detta skulle utspela sig.

Eftersom jag gärna vill tro att jag är en rolig mamma släppte jag än en gång sonen lös ur vagnen och höll honom i famnen för att han bättre skulle se de ystra kossorna. Dörrarna slogs upp och blottade de glada kossorna. Nu! Nu fick vi vara beredda, för glada kor som släpps till bete är ju något av det ystraste som finns!

När dörrarna öppnades och dagsljuset mötte kornas blickar tillsammans med en isande kall vårvind och ett strilande hällregn tog två av de hundra korna ett par försiktiga steg ut i regnet. Högst motvilligt klev de fram i leran innan de stannade vid första bästa grästuss och började äta. Resten av korna kastade en snabb blick ut på regnet och publiken innan de vände och gick in i värmen igen. Sonen höll nu på att sprattla sig loss ur min famn och jag satte ner honom på marken. Samtidigt hör jag ett ”snäpp-ritsch” från dragkedjan på min jacka. Sonen gör ivriga försök att forcera leran och ta sig fram till elstängslet som skiljer oss från de frusna korna. Med en hand får jag tag i hans luva och drar honom tillbaka, med den andra försöker jag hålla jackan stängd. Dragkedjan har nämligen valt att ge upp sin tillvaro just där och då, i regnet och den iskalla vårvinden. Nerifrån och upp har dragkedjan öppnat sig. Jag försöker få ner sonen i vagnen för att kunna göra ett försök att stänga jackan, men det är som att bända ner en hårt spänd fjäder i en tändsticksask. Med lera upp till fotknölarna lyckas jag till slut, dragkedjan är det värre med. Sonen skriker ilsket, dottern försöker öppna dragkedjan och mormor gräver i min handväska efter en halväten smörgås jag vet finns där för att kunna tysta sonen. Regnet har tilltagit och rinner i små iskalla rännilar utmed mitt ansikte och nacke. Det känns inte längre så jäkla lantligt och pittoreskt.

Vi lyckas till slut. Min jacka är nu helt öppen, vilket trots regn och vind känns bättre än när den bara satt som en strypsnara om min hals. Sonen är ganska nöjd i den ultralätta paraplyvagnen där han äter smörgås med hela ansiktet. Korna visar dock inget intresse för utelivet. Under tystnad beger viss oss mot vår lertäckta bil, sonen protesterar högljutt över att han måste släppa ifrån sig sin smörgås när han ska sätts fast i stolen men tystnar åtminstone när han får tillbaka den. Under Noréns tystnad sätter vi oss i bilen. Jag tänker att det kanske inte blir ett sådant där solskensminne man kan plocka fram en dag när livet känns lite småtrist, men det blev åtminstone ett minne som kan fungera som preventivmedel för den femtonåriga dottern. Rolig mamma?

//Harpyan