Jättekatten Sigge

Chillar lite på altanstaketet.

Gamlemormor och Karl-Herman

Båda är väldigt nöjda. Många bebisar har myst i min mormors famn. Mormor har fem egna barn, 13 barnbarn och 18 barnbarnsbarn. Minst. Jäklar vad den här sidan av släkten ynglar av sig.

Bästa tiden på dygnet

Klockan är runt 23 på kvällen. Den lille mannen sover gott i sin säng. Då är det vår tid. Jag är trött så jag nästan ser i kors. Men den korta stunden är bara så mysig och värd så mycket.

Börjar komma till sans igen

Attitydproblem?

Kombinationen att lära sig hur den lille mannen fungerar, för lite sömn och lågt blodvärde. Ingen vacker syn. Men det går bättre nu. Han sover mer och lugnare på dagarna. Utbrotten är inte lika långa och svåra att hantera. Nu gapar han mest när han är hungrig. Då gapas det som fan. Maten ska serveras varannan timma under dagen och kanske var tredje om han somnat hårt. Och fort ska det gå. Han skulle fungera ypperligt som inbrotts- eller brandlarm.

Mitt morgontrötta gäng

Om hur man blir den sämsta kvinnan på jorden

Efter att ha tillbringat fyra dagar på BB kan jag bara konstatera att de har lyckats hjärntvätta mig lite. Igår efter att varit hos BVC och vägt Lillen så tog jag beslutet att sluta försöka amma. Det är nog något med det fulaste man kan göra enligt kvinnomaffian på BB. Ja, jag förstår hur bra det är för honom att bli ammad men ibland så tar det negativa över. Att ha sår på nipplarna och en bebis som inte får i sig mat nog och därför gallskriker inom 10 minuter vid bröstet är inte direkt gynnsamt för varken kropp eller själ. Ändå har de (BB-maffian) lyckats ta sig under mitt skinn och jag har dåligt samvete. Och då är jag som de flesta vet en bestämd och målmedveten människa. Jag bryter ihop (lite dramatiska ord men ni förstår) och kommer igen när det känns som värst och inget fungerar. Allt går att lösa men det kan ta lite tid. Kanske gav jag upp för lätt? Det får vi aldrig veta. Nu kör vi vidare.

Presenterar Mr Karl-Herman Hogengård

Så nu är han är. Lille Karl-Herman, fem dagar. Äntligen. Ingen lek det här med att föda barn. Och sedan ska man ta hand om dem också. Utan att bryta ihop på kuppen.

För att göra en grymt lång historia kort så jobbade jag på som en tok under många timmar. Till slut så insåg barnmorska och läkare (gäng nummer tre i ordningen) att det inte fanns värkarbete nog. Det blev snitt. Så fort det stimulerande droppet stängdes av kände jag mig som vanligt. Inte ens en liten värkpust kvar. Jag förlorade mycket blod under op men trots detta stretade jag på och det gick ok i tre dagar. Sedan sa min kropp ifrån rejält och jag fick ägna natten till igår att ta emot ett par påsar blod. Tog ca 15-20 minuter så började jag känna hur värmen spred sig i hela kroppen. En underbar känsla. Men natten blev lång och sköterskor sprang ut och in konstant i rummet. Klockan sex var det klart och jag blev verkligen piggare även om jag har en bra bit kvar innan jag är på rätt nivå igen. Blodvärde 82 är inget jag rekommenderar. :)

Vi kom hem igår och vi somnade alla tre i den stora sköna sängen och sov i ett par timmar. Lyckan över att komma hem var helt galen. Får jag höra hur viktigt det är med "hud mot hud" eller en föreläsning till om amning så kommer jag bli våldsam. På allvar.

Men nu är han här, vi är hemma och både jag och Karl-Johan står inför nya utmaningar. Det är lite extra slitsamt just nu när jag både ska lära mig att tyda "bebis" och läka kroppen samtidigt. Men allt går. Kroppen blir bättre och bättre. Jag kan känna att magen drar ihop sig för varje dag som gått. Jag når mina fötter igen. Underbara känsla!

Om ett år eller två så kommer vi sitta med ett glas vin på verandan och skratta över hur tafatta vi var. Nu tar vi en dag i taget, glömmer att borsta tänderna och hoppas på att Karl-Herman ska sova.

Vecka 41

Ont i svansen. Men det är ju som allting annat så förbannat normalt och naturligt.

Vi vet hur man rorar sig en lördagkväll

På Svtplay hittar du en hel hög med den här sköna figuren.